Voodoo och påsklov

Det här är en seriös undran; Är det någon jävel där ute innehavandes en voodoo-docka som avbildar mig och inte har bättre för sig än att sticka nya nålar i den så fort jag tar ett steg framåt? Om så är fallet ber jag nu hen, vänligt men bestämt, att sluta upp med dumheterna. Jag är jävligt less! Att två månader senare fortfarande gå på kryckor är segt, men att bli dyngsjuk och feberyra bort var och varannan helg är inte riktigt OK. Nu får det vara nog.

Solen skiner. Pluggfritt... Aah.

Påsklov. Så satans fint. Har begett mig ut till Holmsund för att få känna mig lika ledig som övriga klasskamrater som åkt hem över påsken. Det fungerar, ska jag be att få berätta! Tar en veckolång paus från allt vad som heter måsten och bara andas ut en stund. Förhoppningsvis ska det hjälpa motivationen att fortsätta framåt, har varit lite si och så med det på slutet. På tisdag är det även dags att gå på praktik igen, är så peppad på det att jag nästan spricker snart. Har fått riktigt bra vibbar från min handledare, både om henne men också själva arbetet, och ser fram emot att få ha lite egna patienter.

Sprider påskglädje som satan.

Fotstatus då? Mja. Wobbligt, sladdrigt, laxigt, fladdrigt. You name it. Jag skulle nog närmast beskriva min vänsterdoja som sinnessjukt opålitlig, speciellt i föret som är ute nu. Antingen är det supermoddigt när solen legat på en stund, och då fladdrar foten hit och dit som den vill, eller så har det stelnat på och, mja, då är det exakt samma situation egentligen. Nu får Kung Bore allt ta och ge med sig och låta våren komma fram!

Gångträning och tentaplugg

Till er som undrar; att lära sig gå suger. Är rejält frustrerad idag. Kan inte förklara hur det känns när foten inte gör som den ska, utan jag måste rikta allt mitt fokus på varje steg för att jag inte ska ramla. Aaaahh! När jag gått en bit är det som om systemet hittar tillbaka lite, och då går det betydligt lättare. Sen blir musklerna trötta, jag får en rejäl droppfot och världens laxigaste fotled. Till nästa promenad är det som om fotens internminne raderats och det börjar bara om. Jag kan inte lita på min egen fot, och det gör mig galen.

Nu får det fan börja kännas lite lättare, annars orkar jag inte.

På måndag är det tenta. Igen. Börjar bli otroligt pluggtrött nu, praktiken blir ett rejält skönt avbrott. Blir att kräma ur det sista tentaplugget i helgen och sen stänga av hjärnan en stund.

Bra: Får ha skor igen
Dåligt: Får inte gå utan skor
Får även sporta snygga stödstrumpor.

Rehabstart och prognos

En sån dag. Jag är äntligen ortosfri, går inte att beskriva lättnaden över detta. Kryckorna består ett tag, lät inte som om två veckor riktigt skulle räcka för att bli av med dem heller. Hm. Bara att gilla läget. Kära blivande sjukgymnaster som läser detta; jag får inte halta, jag ska rulla hela foten genom hela steget och inte fuska. Litar inte riktigt på att jag är lika noggrann som er med detta...

Idag skulle man väl kunna säga är dag 1 på denna härliga (läs: mardröms-) resa. Fick först träffa en stackars AT-läkare som verkade mest virrig och bortkommen. Sedan kom första mötet med min sjukgymnast, fick ett bra intryck. Hon var mycket noga med att poängtera att det kan gå åt helvete igen, om jag blir för ivrig. Ortosen byttes ut mot kilklackar som jag ska ha nu i tre månader. Känns just nu som en otroligt lång tid, hoppas verkligen att det blir sommar fort. Ska också räkna med att det nog kommer ta lika lång tid till dess att jag går som vanligt igen. Gäller bara att inte vara för ivrig och ambitiös i början, utan att försöka hålla mig till det program jag fått. Nu är det verkligen att bita ihop, eller som man så fint och perfekt beskrivande uttrycker sig i mitt andra hem; Augen zu und durch...

Imorgon väntar ett stycke Triple Jump, det vill säga den praktiska examinationen i ryggkursen. Första examinationen jag inte är nervös inför. Skumt.

Två veckor till praktik, SWEET! Reumatologen, här kommer jag.

En familj och ett farväl

Har spenderat större delen av helgen tillsammans med hela familjen, vilket är mycket ovanligt. Är dock en mycket fin och uppskattad ovanlighet. Anledningen till detta är däremot av den sorgligare arten. För två veckor sedan gick farmor bort och familjen samlades till hennes begravning. Usch och blä. Lite väl många lyckliga minnen kom rusande tillbaka och skar långa revor i hjärtat. Uppförsbacken känns helt klart brantare nu, men inte ens en enorm mur skulle klara att sänka mig nu, behöver bara lite mer motivation

Överskattade min egen förmåga rätt rejält idag genom att gå hem från IKSU. Hälften hade verkligen räckt, men hade inte tålamodet att vänta en halvtimme på bussen från Ålid C. Nåväl, här sitter jag nu med en otroligt smärtande fot och riktigt slitna händer. Nu är det verkligen på sin tid att jag blir av med ortosfanskapet, trycket den har på hälen är allt annat än behagligt.

Såhär ser det ut när man sytt ihop skiten.

Efter att ha övat praktiskt i skolan i några timmar avslutades dagen på gymmet. Bra skit! Där underskattade jag mig själv istället. Kroppen kändes riktigt pigg. Kanske kommer klara mig från nakenspringningen...

Stressade mammor, München och rehab

Jisses. Idag har jag träffat på flera stressade stackars småbarnsmammor. Sammanställer en liten lek, gissa vilket av följande som inträffat i samband med dessa möten.

1. Blev påkörd av barnvagn när jag stod och väntade på bussen.
2. Blev sparkad grus på av satanisk snorunge som borde varit kopplad till en lyktstolpe.
3. Blev utskälld för att jag inte ville sätta mig ner under den fem minuter långa väntan på bussen.

Facit: Om du svarade 1,2 eller 3 så hade du rätt.

Geez. På sistone har jag haft en ovanligt stark hemlängtan till mitt kära Tyskland. Önskar verkligen att jag hade pengar att göra som för några år sedan, då jag åkte ner en gång i början av sommaren och en gång till Oktoberfest. Ser inte direkt ut som om det kommer vara möjligt i år, har därför bestämt mig för att prioritera besöket till hösten och den lilla ölfesten. Då är det dags att köpa en ny dirndl, WOHO! Skulle verkligen försöka förklara hur viktig denna klänning är, men det går inte riktigt. Det är något som måste upplevas på plats.

Stämningen måste vara kokande i München just nu. Ikväll skickar vi ut Arsenal ur CL!

Forza Bayern München!

Är sjukt nervös inför rehabstarten nästa vecka. Om allt gått som det ska kommer jag att bli av med ortosen, vilket egentligen är en vecka tidigare än räknat. Då är det tänkt att jag bara ska använda kryckorna för att ta mig framåt och börja belasta foten. Känns sisådär med tanke på att jag verkligen inte har någon funktion överhuvudtaget att prata om... Hoppas det kommer tillbaka fort. Vill kunna börja gå nu utan att se helt skev och sne ut.

Ps. Imorgon kommer storebror #2 hem och syskonen ska äta pizza och se hockey. Klagar inte.

Söndagshandling och Tarantino

Att storhandla en söndagsförmiddag på Maxi är en sorts terapi för mig. Då kan jag ta min lilla blipp-makapär, stoppa in bra musik i öronen och handla i lugn och ro. Inte ens ett av de bästa albumen någonsin, det vill säga Kill 'em All, kunde rädda dagens tur. Att handla själv när man går på kryckor är jobbigt nog, slänger man på en sinnessjuk förkylning där får man en riktigt dålig kombination. Innan jag ens hunnit till busshållplatsen ville jag lägga mig ner och bara skita i det, men mat behöver man, har jag hört.

Har fått klagomål från den tyska publiken att det inte skrivs på rätt språk. Det lär jag göra något åt. Någon gång framöver.

Anledningen till att jag åkte ner på Maxi, som är en stor butik och jobbig att ta sig runt, är för att jag då inte behöver göra så mycket dubbeljobb. Då behöver jag bara ta mina varor och direkt packa ner dem i väskan, istället för att plocka dem upp och ner några extra gånger för att få upp dem på varubandet. Less, febrig och på riktigt dåligt humör kommer jag fram till självscanningskassan, drar kortet och vad står inte på skärmen om inte: "Avstämning". Jaha, blev visst dubbeljobb ändå, trots att jag åkt hit ner för att slippa just det. Suck. Släpar hem en tung ryggsäck med en bultande och smärtsam hälsena och ett huvud fyllt med snor.

Dagens positiva tanke: ärret ser åtminstone fint ut.

Idag har jag haft ett riktigt filmmaraton. Tre, hör och häpna, mästerverk av geniet Quentin Tarantino har hunnits med. För den som inte är insatt i vad han gjort kan jag rekommendera de rullar jag betat av denna söndag; Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Kill Bill - Vol. 1. Tidlösa klassiker. När man är sjuk får man lyxa till det på andra vis, och när jag gör det så skämmer jag helst bort cineasten i mig.

Feber och inställda planer

Den mänskliga kroppen är väldigt fascinerande, på många olika vis. Som sjukgymnast är man mer insatt på det ämnet, i alla fall när det gäller rörelseapparaten, mer än någon annan. Nästan oberoende på stress- och utsatthetsnivå kan kroppen stå emot allt detta och hålla sig kry, men nåde den som får för sig att slappna av för ens en sekund. Då är det som om immunförsvaret ser sin enda chans till semester och tar den innan det är för sent. Det bestämde min kropp att det var dags för igår kväll, och vek ner sig för någon bacillusk som hållits under uppsyn ett tag. Nu får den härja fritt i kroppen och jag spenderar helgen i ett horisontellt läge med varmt att dricka, alvedon och The Middle. Bra jävla serie, och tröst i en situation som denna.

Ikväll är det dags för den sjuhelvetes klassfesten vi styrde upp. Hoppas det blir bra med röj så jag får något fyllesamtal åtminstone. Nåväl... Nästa gång. 

Man ska aldrig bli glad för något, som att man äntligen kan börja träna igen. Då kommer verkligheten och tar ner en på jorden... I form av en ren jävla käftsmäll.

Frågor och svar

Många frågar mig hur det går med foten, men innan jag hunnit ens komma på ett svar har de flesta av dessa personer ställt ännu en fråga: "Är det inte skönt att få lata sig och bli bortskämd?". Hah. För några månader sedan skrev jag, i en beskrivning av mig själv, att ett liv utan träning vore ett straff. Och det är exakt vad det är. Att bli påtvingad vila är tortyr i dess renaste form, de senaste fyra och en halv veckorna har jag gått (halvhoppat) omkring som på nålar. Det hjälpte verkligen inte att jag började komma i en riktigt bra form och att jag nu får börja om. Men, och det här är inläggets första stora MEN, jag har äntligen börjat om! Var sämsta möjliga tid på gymmet och slogs om de fria vikterna, men jag var åtminstone där. 

Jävla discobyggare som tagit alla skivstänger...

För att besvara den andra delen av frågan som alltid blir ställd: själva saken att bli bortskämd är jag inget fan av. Det känns mer som att jag får en handikappstämpel i pannan då jag måste be om hjälp om det mesta. Men, och det här är inläggets andra stora MEN, jag har världens bästa nära och kära. Innan jag vågat be om hjälp eller ens insett att jag var i behov av hjälp var både min familj och mina vänner där och gjorde allt så enkelt. Vad min lilla olycka bidragit till är att bekräfta det jag alltid vetat: det här inläggets andra stora men är den största, viktigaste och finaste sanningen i mitt liv. Ni har inte bara underlättat för mig genom att hjälpa mig med allt jag inte klarar rent fysiskt, utan att ni, drygt fem veckor senare, fortfarande orkar med mitt till synes aldrig sinande gnäll och försöker få mig att ta vara på allt det positiva. Jag har er att tacka för otroligt mycket.

Har även fått många fina kommentarer för bloggen, som i sin tur har fått ett mycket större intresse än vad jag räknat med. Coolt. Mitt redan uppblåsta och enorma ego tackar och bockar ödmjukast. Nu ska författaren ta av sig ortosen som efter omställningen känns som att ha på sig ett fotfängelse. Hade jag vetat detta hade jag försökt njuta mer av den innan. Eller... Kanske inte ändå.

Ofokuserad och nystretchad

Blev praktisk övning från halv nio till halv fem idag. Så länge är vi stackars studenter inte skapta för att vara pigga och alerta. Sista timmarna rådde totalt kaos, åtminstone i mitt huvud.

Lateralflexion hit, rotation dit, lednära strukturer här, neurogen smärta där.

Idag har jag fuskat fruktansvärt mycket. Det är så otroligt lätt att skita i kryckorna eftersom jag helt enkelt hatar dem sjukt jävla ordentligt. Får dock sota för det nu då det bultar och har sig i hälsenan. Hjälper förvisso inte att jag ställt om ortosen idag; har nu minskat ytterligare på plantarflexionen för att så småningom komma tillbaka till normalläge. Efter omställningen känns trycket rätt konstigt på foten när jag står upp, troligtvis på grund av att jag nu har mindre stöd och ortosen i sig är väldigt stum.

Har idag återigen suttit i omgångar och försökt aktivera vadmuskeln, framgångarna lyser än med sin frånvaro. Varför gör inte muskeln det jag vill? Oh well, jag orkar inte låta det bryta ner mig, för imorgon återvänder jag till IKSU! Bästa meningen jag skrivit på länge. Som att hitta lyckoljus en liten bit in i en tunnel som ännu kommer kräva många månader att hitta ut från. A small step for man...

Tjurskallighet och dystra utsikter

Pust, stön och flås!
Efter att ha varit allmänt omotiverad hela förmiddagen gav jag upp plugget redan kring halv tre och slog följe med en kär vän från skolan. Tänkte då att jag skulle passa på att handla det jag glömde igår, men då kändes det ju på tok för jobbigt att ta buss till affärn, handla och sen hoppa på en ny buss. Att hoppa på kryckor till affärn lät som en mycket bättre idé! Hör ju nu hur fantastiskt logiskt jag tänker ibland... Men, som tidigare nämnts, har jag bestämt mig för något viker jag sällan (läs:aldrig) ner mig. Med överlägset världsrekord i svettlök och brännande händer kom jag faktiskt fram till Ica, en horribelt sliten krigare. Den lilla biten från busshållplatsen och upp till lägenheten har nog aldrig känts så lång som idag.

Den som förstår referensen får en guldstjärna.

Då jag varit smärtfri i några dagar har allt känts lite mindre tungt. Det har gjort att jag tänkt framåt och verkligen sett fram emot att bli av med kryckor och ortos, men varje gång slår det mig: det är då helvetet börjar på riktigt. Nu håller jag mig i schack och tar inte för många genvägar eftersom jag helt enkelt inte kan gå utan mina kära hjälpmedel, men hur ska jag lyckas när jag kommer vara till synes normal igen? När jag äntligen kan gå utan problem igen, hur ska jag kunna hålla mig i flera månader innan jag börjar springa? 

Min sjukgymnast kommer nog slita allt hår från huvudet i frustration för att jag inte klarar att hålla tillbaka. Jag sympatiserar redan med henne för vad hon har framför sig.

Rehaben efter en total hälseneruptur är en rätt lång och utdragen process, och det kommer bli tungt nog att hålla mig motiverad att sköta den som jag ska. När motivationen tryter, framstegen uteblir och frustrationen är på topp, då kommer den riktiga kampen... Mot mig själv. Och jag vet helt ärligt inte om min vilja kommer vinna över min hetsiga och otåliga sida. 

I veckan är det även dags att ställa om ortosen igen. Den kan liknas vid att ha tandställning som spänns åt då och då. Förutom att det som är på konstant stretching är achillessenan och den lilla medföljande vadmuskeln. Så, vad innebär då detta? Smärta, ont och ajaj... Wöp, wöp. Försöker verkligen motivera mig med att det är ett stort steg mot att kunna gå igen (do or do not, there is no try...). Ännu en referens man kan få en guldstjärna för.

Vasalopp, Vinterstudio och vinterföre

För några dagar sen var det som om våren redan var här, marken var bar på vissa ställen och jag märkte vilken stor skillnad det är att gå på kryckor på barmark jämfört med att kämpa sig fram på snö, is och halka. Igår slog vädret om och det drog in en riktig snöstorm, nu är det vinter igen.

Dum och envis som jag är bestämde jag mig igår för att ta tillbaka ännu en självständighetsfaktor: att handla själv. Hur jag riktigt tänkt mig att det ska gå till är jag inte helt på det klara med, men har jag bestämt mig för någonting brukar det lösa sig till slut. Tanken var i alla fall att ta bussen till och från Ålidhems C, vilket nu känns som en värre utmaning än att faktiskt lyckas plocka på mig de saker jag behöver på affärn. Det är inte plogat eller skottat överhuvudtaget, och att kämpa mig igenom dryga två decimeter snö ner till busshållplatsen är inte aktuellt. Tur man kan roa sig med att se både Vasaloppet och femmilen, även fast det inte finns nå större förhoppningar att Sverige ska skrälla och fixa några VM-medaljer idag...

Ortosen - min värsta fiende och livräddare på samma gång...

Stilstudie i klockren muskelatrofi. Gastrocnemius har tagit semester

Uppdatering post-femmilen: HELVETE vad fel man kan ha. Johan Olsson, vilken jävla krigare!