Söndag och sol

Under min en och en halv timmes långa powerwalk på förmiddagen försökte jag under tiden att hitta ord att förklara känslan av att kunna gå normalt. Men, jag är oförmögen att beskriva denna eufori. Nog för att jag inte kan gå normalt utan skor och inlägg än, men det är ett ENORMT steg framåt. Jag verkar ha fått tillbaka tillräckligt med styrka för att kunna trycka upp foten i steget, och det är en lättnad. Nog för att det fortfarande gör enormt ont, det sliter, drar och stramar i varje steg, men det är enkelt att helt enkelt skita i när man efter drygt tre månaders otålighet KAN GÅ.

Jag passar även på att be om ursäkt till alla er som frågat när nästa uppdatering kommer på bloggen. Har knappt varit hemma mer än för att äta och sova de senaste veckorna. Dagarna är fyllda av praktik, träning och lite mer träning. Men, återigen, tackar jag allra ödmjukast för de otroligt fina kommentarer ni ger mig. Ska försöka bättra mig på skrivfronten.

Nåväl. Två veckor kvar på praktiken, helt galet. Tiden går otroligt fort, våren är här och formen blir bara bättre och bättre. Jag klagar inte direkt.

Kryckfri och svag

Att gå utan alla diverse hjälpmedel är en helt fantastisk känsla. Man lär sig verkligen att uppskatta de små saker som annars blir tagna för givet. Det känns inte direkt stabilt, och vänster vad är så pass svag att den inte ens kan trycka upp foten i steget, men det går. De problemen går att kompensera någorlunda på andra vis, men framför allt så ger det mig lite hopp om att det äntligen börjar gå åt rätt håll. Fortsätter att ta det säkra före det osäkra, tänker inte rusa iväg och riskera att börja om på ruta ett. Kan inte riktigt parera minsta lilla snubbel eller snedsteg, och det är exakt dessa saker jag måste undvika. Nåväl. Snart ska det väl ordna sig det med. Hoppas jag.

Du hast jeden Raum mit Sonne geflutet.

I övrigt, när vaden inte verkar vilja bli nå starkare, börjar jag se effekt av träningssatsningen jag gjort. Börjar kännas att jag går mot en bra form, även fast det inte riktigt vill visa sig än. Slog flera personbästa på gymmet idag, och fler kommer det att bli. Är dock något trögt att gymma när man har ganska saftiga restriktioner på vad som går att göra. Jag vill ju köra benböj, marklyft, frivändningar, explosiv benträning, total training och punch out! Att få köra alla mina favoritövningar igen kommer bli den största belöningen. Det är fan inte lätt att vara träningsgalen och sen bli tvungen att hanka runt som jag gör nu. Säger som alla så fint säger till mig: Är väl bara att gilla läget. Suck. Hur det än är nu så ska jag bli det bästa jag kan vara.

Ich bin viel zu träge um aufzugeben.

Imorgon börjar vecka två på praktiken. Märks att tiden går alldeles för fort när man har så pass roligt som jag har det om dagarna med mina patienter på reumatologen. Ska få skriva in en patient på egen hand imorgon, vilket innebär att jag ska styra över allt från anamnes och undersökning till gemensam målsättning och träningsupplägg. Känner mig som ett barn kvällen innan julafton, sjukt nervös men än mer förväntansfull. Att få ett så pass stort förtroende från min handledare så tidigt känns otroligt bra. Ska även hålla i vattengympa imorgon, något modifierat dock med tanke på att jag själv inte kan utföra alla övningar jag har med. När jag nu blev berövad på mitt jobb som instruktör, på grund av skadan, får jag se det här som en enorm bonus!

Bitterhet och praktikstart

Håll i hatten, för nu blir det åka av. Inte skrivit av mig på några dagar, därav har all bitterhet på något vis lyckats ackumulera sig till bristningsgränsen. Trodde helt ärligt inte att jag hade en gräns för hur bitter jag kan bli. Man lär sig något nytt varje dag.

Jävla fotjävel! Det summerar de senaste dagarnas tankegångar ganska bra. Det är bekräftat att jag, även om allt går skitbra, inte får röra en fotboll på sex månader. Det innebär att jag får börja träna för att komma tillbaka någon gång i oktober-november. Hallå? Då är säsongen redan över! Det är inte mycket till morot att sträva efter. Nåväl, fuck it. Den största moroten jag har framför mig nu är att faktiskt kunna gå igen. Enligt AT-läkaren jag fick träffa under återbesöket efter operationen skulle jag ha gått min sista dag med kryckor idag. Hah. Min sjukgymnast hade rätt, det finns inte en sportslig att jag ska kunna gå utan än. De senaste dagarna har jag experimenterat med att bara använda en krycka, men det är inte särskilt stadigt eller smärtfritt. Har just nu svårt att se hur jag ska bli av med dem inom en snar framtid, då kraven är att jag ska gå utan att halta. Hm... Hur jag än gör går jag som en skadeskjuten kråka. Grattis till mig.

Tur att den enorma tjurskallen till psyke inte sviker mig på samma sätt som mitt 

måndagsexemplar till kropp. Ännu återstår att se vem av dem som står som segrare i slutet.

Legitimationen som ger alla patienter rätten att stirra en på brösten är avdammat inför praktiken.
Försöker även bota det sinnessjuka snussuget som infunnit sig de senaste veckorna. Går sådär...

Praktikstart. Japp, imorgon är det dags. Ska bli otroligt roligt att få jobba kliniskt i fem veckor igen. Om någon vill ta en kaffe på Kahls så hojta till, för fasen, så kommer jag fort som blixten (haltandes). Hoppas verkligen jag kommer in i rutinerna fort, de första dagarna när man känner sig totalt tokvilse skulle jag helst hoppa över. Äsch, jag kommer bli en sjukt bra fysioterapeut och kommer klara detta lika galant som sist! Måste fan få slå mig själv på bröstet litegrann, när övriga aspekter av mitt liv bara försöker slå ner mig i backen.

Voodoo och påsklov

Det här är en seriös undran; Är det någon jävel där ute innehavandes en voodoo-docka som avbildar mig och inte har bättre för sig än att sticka nya nålar i den så fort jag tar ett steg framåt? Om så är fallet ber jag nu hen, vänligt men bestämt, att sluta upp med dumheterna. Jag är jävligt less! Att två månader senare fortfarande gå på kryckor är segt, men att bli dyngsjuk och feberyra bort var och varannan helg är inte riktigt OK. Nu får det vara nog.

Solen skiner. Pluggfritt... Aah.

Påsklov. Så satans fint. Har begett mig ut till Holmsund för att få känna mig lika ledig som övriga klasskamrater som åkt hem över påsken. Det fungerar, ska jag be att få berätta! Tar en veckolång paus från allt vad som heter måsten och bara andas ut en stund. Förhoppningsvis ska det hjälpa motivationen att fortsätta framåt, har varit lite si och så med det på slutet. På tisdag är det även dags att gå på praktik igen, är så peppad på det att jag nästan spricker snart. Har fått riktigt bra vibbar från min handledare, både om henne men också själva arbetet, och ser fram emot att få ha lite egna patienter.

Sprider påskglädje som satan.

Fotstatus då? Mja. Wobbligt, sladdrigt, laxigt, fladdrigt. You name it. Jag skulle nog närmast beskriva min vänsterdoja som sinnessjukt opålitlig, speciellt i föret som är ute nu. Antingen är det supermoddigt när solen legat på en stund, och då fladdrar foten hit och dit som den vill, eller så har det stelnat på och, mja, då är det exakt samma situation egentligen. Nu får Kung Bore allt ta och ge med sig och låta våren komma fram!

Gångträning och tentaplugg

Till er som undrar; att lära sig gå suger. Är rejält frustrerad idag. Kan inte förklara hur det känns när foten inte gör som den ska, utan jag måste rikta allt mitt fokus på varje steg för att jag inte ska ramla. Aaaahh! När jag gått en bit är det som om systemet hittar tillbaka lite, och då går det betydligt lättare. Sen blir musklerna trötta, jag får en rejäl droppfot och världens laxigaste fotled. Till nästa promenad är det som om fotens internminne raderats och det börjar bara om. Jag kan inte lita på min egen fot, och det gör mig galen.

Nu får det fan börja kännas lite lättare, annars orkar jag inte.

På måndag är det tenta. Igen. Börjar bli otroligt pluggtrött nu, praktiken blir ett rejält skönt avbrott. Blir att kräma ur det sista tentaplugget i helgen och sen stänga av hjärnan en stund.

Bra: Får ha skor igen
Dåligt: Får inte gå utan skor
Får även sporta snygga stödstrumpor.

Rehabstart och prognos

En sån dag. Jag är äntligen ortosfri, går inte att beskriva lättnaden över detta. Kryckorna består ett tag, lät inte som om två veckor riktigt skulle räcka för att bli av med dem heller. Hm. Bara att gilla läget. Kära blivande sjukgymnaster som läser detta; jag får inte halta, jag ska rulla hela foten genom hela steget och inte fuska. Litar inte riktigt på att jag är lika noggrann som er med detta...

Idag skulle man väl kunna säga är dag 1 på denna härliga (läs: mardröms-) resa. Fick först träffa en stackars AT-läkare som verkade mest virrig och bortkommen. Sedan kom första mötet med min sjukgymnast, fick ett bra intryck. Hon var mycket noga med att poängtera att det kan gå åt helvete igen, om jag blir för ivrig. Ortosen byttes ut mot kilklackar som jag ska ha nu i tre månader. Känns just nu som en otroligt lång tid, hoppas verkligen att det blir sommar fort. Ska också räkna med att det nog kommer ta lika lång tid till dess att jag går som vanligt igen. Gäller bara att inte vara för ivrig och ambitiös i början, utan att försöka hålla mig till det program jag fått. Nu är det verkligen att bita ihop, eller som man så fint och perfekt beskrivande uttrycker sig i mitt andra hem; Augen zu und durch...

Imorgon väntar ett stycke Triple Jump, det vill säga den praktiska examinationen i ryggkursen. Första examinationen jag inte är nervös inför. Skumt.

Två veckor till praktik, SWEET! Reumatologen, här kommer jag.

En familj och ett farväl

Har spenderat större delen av helgen tillsammans med hela familjen, vilket är mycket ovanligt. Är dock en mycket fin och uppskattad ovanlighet. Anledningen till detta är däremot av den sorgligare arten. För två veckor sedan gick farmor bort och familjen samlades till hennes begravning. Usch och blä. Lite väl många lyckliga minnen kom rusande tillbaka och skar långa revor i hjärtat. Uppförsbacken känns helt klart brantare nu, men inte ens en enorm mur skulle klara att sänka mig nu, behöver bara lite mer motivation

Överskattade min egen förmåga rätt rejält idag genom att gå hem från IKSU. Hälften hade verkligen räckt, men hade inte tålamodet att vänta en halvtimme på bussen från Ålid C. Nåväl, här sitter jag nu med en otroligt smärtande fot och riktigt slitna händer. Nu är det verkligen på sin tid att jag blir av med ortosfanskapet, trycket den har på hälen är allt annat än behagligt.

Såhär ser det ut när man sytt ihop skiten.

Efter att ha övat praktiskt i skolan i några timmar avslutades dagen på gymmet. Bra skit! Där underskattade jag mig själv istället. Kroppen kändes riktigt pigg. Kanske kommer klara mig från nakenspringningen...