Jävla discobyggare som tagit alla skivstänger...
För att besvara den andra delen av frågan som alltid blir ställd: själva saken att bli bortskämd är jag inget fan av. Det känns mer som att jag får en handikappstämpel i pannan då jag måste be om hjälp om det mesta. Men, och det här är inläggets andra stora MEN, jag har världens bästa nära och kära. Innan jag vågat be om hjälp eller ens insett att jag var i behov av hjälp var både min familj och mina vänner där och gjorde allt så enkelt. Vad min lilla olycka bidragit till är att bekräfta det jag alltid vetat: det här inläggets andra stora men är den största, viktigaste och finaste sanningen i mitt liv. Ni har inte bara underlättat för mig genom att hjälpa mig med allt jag inte klarar rent fysiskt, utan att ni, drygt fem veckor senare, fortfarande orkar med mitt till synes aldrig sinande gnäll och försöker få mig att ta vara på allt det positiva. Jag har er att tacka för otroligt mycket.
Har även fått många fina kommentarer för bloggen, som i sin tur har fått ett mycket större intresse än vad jag räknat med. Coolt. Mitt redan uppblåsta och enorma ego tackar och bockar ödmjukast. Nu ska författaren ta av sig ortosen som efter omställningen känns som att ha på sig ett fotfängelse. Hade jag vetat detta hade jag försökt njuta mer av den innan. Eller... Kanske inte ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar