Tjurskallighet och dystra utsikter

Pust, stön och flås!
Efter att ha varit allmänt omotiverad hela förmiddagen gav jag upp plugget redan kring halv tre och slog följe med en kär vän från skolan. Tänkte då att jag skulle passa på att handla det jag glömde igår, men då kändes det ju på tok för jobbigt att ta buss till affärn, handla och sen hoppa på en ny buss. Att hoppa på kryckor till affärn lät som en mycket bättre idé! Hör ju nu hur fantastiskt logiskt jag tänker ibland... Men, som tidigare nämnts, har jag bestämt mig för något viker jag sällan (läs:aldrig) ner mig. Med överlägset världsrekord i svettlök och brännande händer kom jag faktiskt fram till Ica, en horribelt sliten krigare. Den lilla biten från busshållplatsen och upp till lägenheten har nog aldrig känts så lång som idag.

Den som förstår referensen får en guldstjärna.

Då jag varit smärtfri i några dagar har allt känts lite mindre tungt. Det har gjort att jag tänkt framåt och verkligen sett fram emot att bli av med kryckor och ortos, men varje gång slår det mig: det är då helvetet börjar på riktigt. Nu håller jag mig i schack och tar inte för många genvägar eftersom jag helt enkelt inte kan gå utan mina kära hjälpmedel, men hur ska jag lyckas när jag kommer vara till synes normal igen? När jag äntligen kan gå utan problem igen, hur ska jag kunna hålla mig i flera månader innan jag börjar springa? 

Min sjukgymnast kommer nog slita allt hår från huvudet i frustration för att jag inte klarar att hålla tillbaka. Jag sympatiserar redan med henne för vad hon har framför sig.

Rehaben efter en total hälseneruptur är en rätt lång och utdragen process, och det kommer bli tungt nog att hålla mig motiverad att sköta den som jag ska. När motivationen tryter, framstegen uteblir och frustrationen är på topp, då kommer den riktiga kampen... Mot mig själv. Och jag vet helt ärligt inte om min vilja kommer vinna över min hetsiga och otåliga sida. 

I veckan är det även dags att ställa om ortosen igen. Den kan liknas vid att ha tandställning som spänns åt då och då. Förutom att det som är på konstant stretching är achillessenan och den lilla medföljande vadmuskeln. Så, vad innebär då detta? Smärta, ont och ajaj... Wöp, wöp. Försöker verkligen motivera mig med att det är ett stort steg mot att kunna gå igen (do or do not, there is no try...). Ännu en referens man kan få en guldstjärna för.