Söndagshandling och Tarantino

Att storhandla en söndagsförmiddag på Maxi är en sorts terapi för mig. Då kan jag ta min lilla blipp-makapär, stoppa in bra musik i öronen och handla i lugn och ro. Inte ens ett av de bästa albumen någonsin, det vill säga Kill 'em All, kunde rädda dagens tur. Att handla själv när man går på kryckor är jobbigt nog, slänger man på en sinnessjuk förkylning där får man en riktigt dålig kombination. Innan jag ens hunnit till busshållplatsen ville jag lägga mig ner och bara skita i det, men mat behöver man, har jag hört.

Har fått klagomål från den tyska publiken att det inte skrivs på rätt språk. Det lär jag göra något åt. Någon gång framöver.

Anledningen till att jag åkte ner på Maxi, som är en stor butik och jobbig att ta sig runt, är för att jag då inte behöver göra så mycket dubbeljobb. Då behöver jag bara ta mina varor och direkt packa ner dem i väskan, istället för att plocka dem upp och ner några extra gånger för att få upp dem på varubandet. Less, febrig och på riktigt dåligt humör kommer jag fram till självscanningskassan, drar kortet och vad står inte på skärmen om inte: "Avstämning". Jaha, blev visst dubbeljobb ändå, trots att jag åkt hit ner för att slippa just det. Suck. Släpar hem en tung ryggsäck med en bultande och smärtsam hälsena och ett huvud fyllt med snor.

Dagens positiva tanke: ärret ser åtminstone fint ut.

Idag har jag haft ett riktigt filmmaraton. Tre, hör och häpna, mästerverk av geniet Quentin Tarantino har hunnits med. För den som inte är insatt i vad han gjort kan jag rekommendera de rullar jag betat av denna söndag; Reservoir Dogs, Pulp Fiction och Kill Bill - Vol. 1. Tidlösa klassiker. När man är sjuk får man lyxa till det på andra vis, och när jag gör det så skämmer jag helst bort cineasten i mig.