Söndag och sol

Under min en och en halv timmes långa powerwalk på förmiddagen försökte jag under tiden att hitta ord att förklara känslan av att kunna gå normalt. Men, jag är oförmögen att beskriva denna eufori. Nog för att jag inte kan gå normalt utan skor och inlägg än, men det är ett ENORMT steg framåt. Jag verkar ha fått tillbaka tillräckligt med styrka för att kunna trycka upp foten i steget, och det är en lättnad. Nog för att det fortfarande gör enormt ont, det sliter, drar och stramar i varje steg, men det är enkelt att helt enkelt skita i när man efter drygt tre månaders otålighet KAN GÅ.

Jag passar även på att be om ursäkt till alla er som frågat när nästa uppdatering kommer på bloggen. Har knappt varit hemma mer än för att äta och sova de senaste veckorna. Dagarna är fyllda av praktik, träning och lite mer träning. Men, återigen, tackar jag allra ödmjukast för de otroligt fina kommentarer ni ger mig. Ska försöka bättra mig på skrivfronten.

Nåväl. Två veckor kvar på praktiken, helt galet. Tiden går otroligt fort, våren är här och formen blir bara bättre och bättre. Jag klagar inte direkt.

Kryckfri och svag

Att gå utan alla diverse hjälpmedel är en helt fantastisk känsla. Man lär sig verkligen att uppskatta de små saker som annars blir tagna för givet. Det känns inte direkt stabilt, och vänster vad är så pass svag att den inte ens kan trycka upp foten i steget, men det går. De problemen går att kompensera någorlunda på andra vis, men framför allt så ger det mig lite hopp om att det äntligen börjar gå åt rätt håll. Fortsätter att ta det säkra före det osäkra, tänker inte rusa iväg och riskera att börja om på ruta ett. Kan inte riktigt parera minsta lilla snubbel eller snedsteg, och det är exakt dessa saker jag måste undvika. Nåväl. Snart ska det väl ordna sig det med. Hoppas jag.

Du hast jeden Raum mit Sonne geflutet.

I övrigt, när vaden inte verkar vilja bli nå starkare, börjar jag se effekt av träningssatsningen jag gjort. Börjar kännas att jag går mot en bra form, även fast det inte riktigt vill visa sig än. Slog flera personbästa på gymmet idag, och fler kommer det att bli. Är dock något trögt att gymma när man har ganska saftiga restriktioner på vad som går att göra. Jag vill ju köra benböj, marklyft, frivändningar, explosiv benträning, total training och punch out! Att få köra alla mina favoritövningar igen kommer bli den största belöningen. Det är fan inte lätt att vara träningsgalen och sen bli tvungen att hanka runt som jag gör nu. Säger som alla så fint säger till mig: Är väl bara att gilla läget. Suck. Hur det än är nu så ska jag bli det bästa jag kan vara.

Ich bin viel zu träge um aufzugeben.

Imorgon börjar vecka två på praktiken. Märks att tiden går alldeles för fort när man har så pass roligt som jag har det om dagarna med mina patienter på reumatologen. Ska få skriva in en patient på egen hand imorgon, vilket innebär att jag ska styra över allt från anamnes och undersökning till gemensam målsättning och träningsupplägg. Känner mig som ett barn kvällen innan julafton, sjukt nervös men än mer förväntansfull. Att få ett så pass stort förtroende från min handledare så tidigt känns otroligt bra. Ska även hålla i vattengympa imorgon, något modifierat dock med tanke på att jag själv inte kan utföra alla övningar jag har med. När jag nu blev berövad på mitt jobb som instruktör, på grund av skadan, får jag se det här som en enorm bonus!

Bitterhet och praktikstart

Håll i hatten, för nu blir det åka av. Inte skrivit av mig på några dagar, därav har all bitterhet på något vis lyckats ackumulera sig till bristningsgränsen. Trodde helt ärligt inte att jag hade en gräns för hur bitter jag kan bli. Man lär sig något nytt varje dag.

Jävla fotjävel! Det summerar de senaste dagarnas tankegångar ganska bra. Det är bekräftat att jag, även om allt går skitbra, inte får röra en fotboll på sex månader. Det innebär att jag får börja träna för att komma tillbaka någon gång i oktober-november. Hallå? Då är säsongen redan över! Det är inte mycket till morot att sträva efter. Nåväl, fuck it. Den största moroten jag har framför mig nu är att faktiskt kunna gå igen. Enligt AT-läkaren jag fick träffa under återbesöket efter operationen skulle jag ha gått min sista dag med kryckor idag. Hah. Min sjukgymnast hade rätt, det finns inte en sportslig att jag ska kunna gå utan än. De senaste dagarna har jag experimenterat med att bara använda en krycka, men det är inte särskilt stadigt eller smärtfritt. Har just nu svårt att se hur jag ska bli av med dem inom en snar framtid, då kraven är att jag ska gå utan att halta. Hm... Hur jag än gör går jag som en skadeskjuten kråka. Grattis till mig.

Tur att den enorma tjurskallen till psyke inte sviker mig på samma sätt som mitt 

måndagsexemplar till kropp. Ännu återstår att se vem av dem som står som segrare i slutet.

Legitimationen som ger alla patienter rätten att stirra en på brösten är avdammat inför praktiken.
Försöker även bota det sinnessjuka snussuget som infunnit sig de senaste veckorna. Går sådär...

Praktikstart. Japp, imorgon är det dags. Ska bli otroligt roligt att få jobba kliniskt i fem veckor igen. Om någon vill ta en kaffe på Kahls så hojta till, för fasen, så kommer jag fort som blixten (haltandes). Hoppas verkligen jag kommer in i rutinerna fort, de första dagarna när man känner sig totalt tokvilse skulle jag helst hoppa över. Äsch, jag kommer bli en sjukt bra fysioterapeut och kommer klara detta lika galant som sist! Måste fan få slå mig själv på bröstet litegrann, när övriga aspekter av mitt liv bara försöker slå ner mig i backen.