Att be om hjälp

Att bo själv och gå på kryckor är inte tvärenkelt. Är nu inne på min fjärde vecka och har återfått en viss självständighet, som att jag faktiskt kan ta korta promenader med vänner när solen tittar fram och att jag tar bussen till och från universitetet.

Hur hade det då blivit om jag inte haft mina föräldrar, min storebror eller världens finaste vänner som alla ställer upp i vått och torrt utan ens en sur min? Det hade blivit otroligt svårt.

Precis som den underbara gruppen Klungan säger: "En västerbottning ber int om hjälpn". Att bli berövad på en stor del av sin självständighet och sedan behöva be ständigt om hjälp när man är världens stoltaste människa är riktigt jobbigt. Det suger, helt ärligt. Nu har jag till en viss del accepterat det faktum att jag inte kan göra vissa saker själv, men de första dagarna fanns det inte på världskartan. Istället för att be någon om hjälp försökte jag bära runt på saker, meka på i lägenheten balanserandes på ett ben och lydde i allmänhet inte läkarens råd: du får INTE ställa ner foten. Ja, alla de hjältedåd jag försökte mig på resulterade i att jag snubblade till och ställde ner massa vikt på foten. Sedan fick jag sätta mig ner och krampaktigt hålla tag i kryckorna för att smärtan var så pass enorm.

Att börja gå på kryckor var fruktansvärt mycket jobbigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Emellertid har axlarna vant sig vid den väl ökade dagliga belastningen och jag har fått en bra teknik. De första dagarna hann jag inte gå särskilt många meter innan jag var tvungen att stanna och vila smärtande axlar och händer, det kändes som att lida nederlag efter nederlag. Min stora räddning, det som fick mig att acceptera situationen, var att mina underbara föräldrar (de som lärt mig att bita ihop när det är som tuffast) tvingade mig att ta det lugnt. För, när det händer något som det här, är det som pappa upprepade för mig de första veckorna: man måste inte alltid slå världsrekord.

Hur det började

Lördag den 2a och söndag den 3e februari spelade jag två fotbollsmatcher på respektive dag. Då jag sen ungefär ett halvår tillbaka har stora problem med mina benhinnor ställde jag upp som målvakt. Inte mig emot, var målvakt ända till jag var 14. Precis i början av andra halvlek under sista matchen lägger motståndarlaget ut en alldeles för lång boll, och jag ska bara lugnt och stillsamt gå två, tre steg fram för att möta den. PANG! säger vaden och det känns som om någon sparkat mig. Hinner inte riktigt bearbeta vad som precis hänt utan jag vill ställa ner foten, surprise surprise, den viker sig.

Inte fan kan min hälsena precis ha gått av?
Nog måste det vara min inbillning att det small?
Men... Varför kan jag inte stå upp?

Äh. Jag har nog bara sträckt mig, tänker jag helt fantastiskt naivt. Hör då en tjej som frågar vad det var som lät, och sträcker då fram handen för att palpera hälsenan. Är fanskapet av på riktigt? Det finns inget där den ska vara! Fuck.

Iväg fort som fan till akuten. Palpation och reaktionstester ger så pass positiva fynd, vilket är negativt, att jag inte ens behöver röntgas. Vem som helst kunde tydligen konstatera att det var en totalruptur. Blir gipsad, får smärtstillande och kryckor samt världens mest negativa besked från en stackars AT-läkare (som nog önskat att patienten i fråga inte pluggade till sjukgymnast, men det är en annan historia): ingen kommer vilja operera dig. Hepp. Hoppas hon vet att jag opererades fem dagar senare.

Ventilation

Nej, jag är inget fan av bloggar. Jag följer ingen själv och kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Men, för tre veckor sedan slet jag av min hälsena och har sedan dess fått kämpa mot en fiende jag inte vet om jag kommer kunna besegra: mig själv.

Jag bestämde mig för att 2013 skulle bli MITT år. Jag kände mig otroligt motiverad och mådde allmänt bra, men den 3e februari sprack allt. Hälsenan sa pang och mitt 2013 kommer kunna förklaras med ett ord: uppförsbacke. Därför har jag bestämt mig för att nu ventilera mig via den här bloggen då jag hoppas att det kommer underlätta när jag ska tackla de hinder som kommer prägla året.