Voodoo och påsklov

Det här är en seriös undran; Är det någon jävel där ute innehavandes en voodoo-docka som avbildar mig och inte har bättre för sig än att sticka nya nålar i den så fort jag tar ett steg framåt? Om så är fallet ber jag nu hen, vänligt men bestämt, att sluta upp med dumheterna. Jag är jävligt less! Att två månader senare fortfarande gå på kryckor är segt, men att bli dyngsjuk och feberyra bort var och varannan helg är inte riktigt OK. Nu får det vara nog.

Solen skiner. Pluggfritt... Aah.

Påsklov. Så satans fint. Har begett mig ut till Holmsund för att få känna mig lika ledig som övriga klasskamrater som åkt hem över påsken. Det fungerar, ska jag be att få berätta! Tar en veckolång paus från allt vad som heter måsten och bara andas ut en stund. Förhoppningsvis ska det hjälpa motivationen att fortsätta framåt, har varit lite si och så med det på slutet. På tisdag är det även dags att gå på praktik igen, är så peppad på det att jag nästan spricker snart. Har fått riktigt bra vibbar från min handledare, både om henne men också själva arbetet, och ser fram emot att få ha lite egna patienter.

Sprider påskglädje som satan.

Fotstatus då? Mja. Wobbligt, sladdrigt, laxigt, fladdrigt. You name it. Jag skulle nog närmast beskriva min vänsterdoja som sinnessjukt opålitlig, speciellt i föret som är ute nu. Antingen är det supermoddigt när solen legat på en stund, och då fladdrar foten hit och dit som den vill, eller så har det stelnat på och, mja, då är det exakt samma situation egentligen. Nu får Kung Bore allt ta och ge med sig och låta våren komma fram!