Bitterhet och praktikstart

Håll i hatten, för nu blir det åka av. Inte skrivit av mig på några dagar, därav har all bitterhet på något vis lyckats ackumulera sig till bristningsgränsen. Trodde helt ärligt inte att jag hade en gräns för hur bitter jag kan bli. Man lär sig något nytt varje dag.

Jävla fotjävel! Det summerar de senaste dagarnas tankegångar ganska bra. Det är bekräftat att jag, även om allt går skitbra, inte får röra en fotboll på sex månader. Det innebär att jag får börja träna för att komma tillbaka någon gång i oktober-november. Hallå? Då är säsongen redan över! Det är inte mycket till morot att sträva efter. Nåväl, fuck it. Den största moroten jag har framför mig nu är att faktiskt kunna gå igen. Enligt AT-läkaren jag fick träffa under återbesöket efter operationen skulle jag ha gått min sista dag med kryckor idag. Hah. Min sjukgymnast hade rätt, det finns inte en sportslig att jag ska kunna gå utan än. De senaste dagarna har jag experimenterat med att bara använda en krycka, men det är inte särskilt stadigt eller smärtfritt. Har just nu svårt att se hur jag ska bli av med dem inom en snar framtid, då kraven är att jag ska gå utan att halta. Hm... Hur jag än gör går jag som en skadeskjuten kråka. Grattis till mig.

Tur att den enorma tjurskallen till psyke inte sviker mig på samma sätt som mitt 

måndagsexemplar till kropp. Ännu återstår att se vem av dem som står som segrare i slutet.

Legitimationen som ger alla patienter rätten att stirra en på brösten är avdammat inför praktiken.
Försöker även bota det sinnessjuka snussuget som infunnit sig de senaste veckorna. Går sådär...

Praktikstart. Japp, imorgon är det dags. Ska bli otroligt roligt att få jobba kliniskt i fem veckor igen. Om någon vill ta en kaffe på Kahls så hojta till, för fasen, så kommer jag fort som blixten (haltandes). Hoppas verkligen jag kommer in i rutinerna fort, de första dagarna när man känner sig totalt tokvilse skulle jag helst hoppa över. Äsch, jag kommer bli en sjukt bra fysioterapeut och kommer klara detta lika galant som sist! Måste fan få slå mig själv på bröstet litegrann, när övriga aspekter av mitt liv bara försöker slå ner mig i backen.