Lördag den 2a och söndag den 3e februari spelade jag två fotbollsmatcher på respektive dag. Då jag sen ungefär ett halvår tillbaka har stora problem med mina benhinnor ställde jag upp som målvakt. Inte mig emot, var målvakt ända till jag var 14. Precis i början av andra halvlek under sista matchen lägger motståndarlaget ut en alldeles för lång boll, och jag ska bara lugnt och stillsamt gå två, tre steg fram för att möta den. PANG! säger vaden och det känns som om någon sparkat mig. Hinner inte riktigt bearbeta vad som precis hänt utan jag vill ställa ner foten, surprise surprise, den viker sig.
Inte fan kan min hälsena precis ha gått av?
Nog måste det vara min inbillning att det small?
Men... Varför kan jag inte stå upp?
Äh. Jag har nog bara sträckt mig, tänker jag helt fantastiskt naivt. Hör då en tjej som frågar vad det var som lät, och sträcker då fram handen för att palpera hälsenan. Är fanskapet av på riktigt? Det finns inget där den ska vara! Fuck.
Iväg fort som fan till akuten. Palpation och reaktionstester ger så pass positiva fynd, vilket är negativt, att jag inte ens behöver röntgas. Vem som helst kunde tydligen konstatera att det var en totalruptur. Blir gipsad, får smärtstillande och kryckor samt världens mest negativa besked från en stackars AT-läkare (som nog önskat att patienten i fråga inte pluggade till sjukgymnast, men det är en annan historia): ingen kommer vilja operera dig. Hepp. Hoppas hon vet att jag opererades fem dagar senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar