Att bo själv och gå på kryckor är inte tvärenkelt. Är nu inne på min fjärde vecka och har återfått en viss självständighet, som att jag faktiskt kan ta korta promenader med vänner när solen tittar fram och att jag tar bussen till och från universitetet.
Hur hade det då blivit om jag inte haft mina föräldrar, min storebror eller världens finaste vänner som alla ställer upp i vått och torrt utan ens en sur min? Det hade blivit otroligt svårt.
Precis som den underbara gruppen Klungan säger: "En västerbottning ber int om hjälpn". Att bli berövad på en stor del av sin självständighet och sedan behöva be ständigt om hjälp när man är världens stoltaste människa är riktigt jobbigt. Det suger, helt ärligt. Nu har jag till en viss del accepterat det faktum att jag inte kan göra vissa saker själv, men de första dagarna fanns det inte på världskartan. Istället för att be någon om hjälp försökte jag bära runt på saker, meka på i lägenheten balanserandes på ett ben och lydde i allmänhet inte läkarens råd: du får INTE ställa ner foten. Ja, alla de hjältedåd jag försökte mig på resulterade i att jag snubblade till och ställde ner massa vikt på foten. Sedan fick jag sätta mig ner och krampaktigt hålla tag i kryckorna för att smärtan var så pass enorm.
Att börja gå på kryckor var fruktansvärt mycket jobbigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Emellertid har axlarna vant sig vid den väl ökade dagliga belastningen och jag har fått en bra teknik. De första dagarna hann jag inte gå särskilt många meter innan jag var tvungen att stanna och vila smärtande axlar och händer, det kändes som att lida nederlag efter nederlag. Min stora räddning, det som fick mig att acceptera situationen, var att mina underbara föräldrar (de som lärt mig att bita ihop när det är som tuffast) tvingade mig att ta det lugnt. För, när det händer något som det här, är det som pappa upprepade för mig de första veckorna: man måste inte alltid slå världsrekord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar